Att inte alltid behöva veta

Någonting som jag tror många gånger kan hålla oss tillbaka från att ta det där steget vi innerst inne vet att vi vill ta, är att vi fastnar i tanken på att vi måste ha alla svar först. Jag känner igen det så väl hos mig själv. Vi vill gärna veta hur vägen framför oss kommer att se ut. Vi vill veta vart vi är på väg, vad som kommer hända längs vägen och kanske framför allt – veta att det vi är på väg mot faktiskt kommer att bli bra. Som en liten försäkring innan vi vågar börja.

Men problemet är att den försäkringen inte riktigt finns. Vi kan tänka, planera, analysera och försöka föreställa oss alla möjliga scenarier, men sanningen är att vi aldrig kan veta hur något kommer att bli innan vi faktiskt har börjat gå. Och medan vi väntar på svaren passerar tiden. Det här är något jag själv har fått lära mig, flera gånger om. Att jag inte kan vänta på att känna mig helt säker. Att jag inte kan tänka mig fram till alla svar innan jag tar det första steget. För ofta är det först när vi börjar röra oss som nästa del av vägen blir synlig.

Jag kan ta min egen erfarenhet som exempel. För sju år sedan valde jag att säga upp mig från min trygga, fasta anställning som försäkringsmäklare, utan att veta vart jag skulle ta vägen. Där och då kändes det stundtals både vårdslöst och skamligt. När människor i min närhet frågade mig “Vad har du för plan?” hade jag inget bra svar. Jag hade ingen plan. Jag visste bara att det jag gjorde inte fungerade för mig längre. Och någonstans inom mig fanns en djupare röst som sa att jag behövde ta det steget.

Det var oerhört läskigt. Jag grät mycket. Jag kände mig vilsen och tvivlade på om jag hade gjort rätt. Det fanns ingen tydlig väg framför mig att följa och inget som kunde garantera att det jag gjorde skulle leda till något bättre. Jag fick också höra kommentarer som “Du är lyckligt lottad som har din man, alla har inte de förutsättningarna.” , eller "Så ska bara din man dra lasset själv nu?". Eftersom vi valde att leva på hans inkomst under den perioden ökade det min känsla av skuld. Jag kunde känna att jag borde försörja mig själv och att jag på något sätt gjorde fel som valde bort det trygga arbetslivet.

Men när jag ser tillbaka idag vet jag att det var rätt beslut för oss.

Jag var gravid med vårt första barn när jag sa upp mig dessutom, och att få låta min man bära försörjningen under en period medan jag fick landa i mig själv, vara hemma och börja bygga vår familj, blev oerhört värdefullt för oss. Det var våra förutsättningar. De ser inte likadana ut för alla, och det är heller inte meningen att de ska göra det. Jag tror att vi behöver bli bättre på att se på våra egna liv, våra egna behov och de möjligheter vi faktiskt har – och våga fatta beslut utifrån det.

Det finns inte alltid ett rätt eller fel som passar alla.

I efterhand har jag också förstått att andras reaktioner inte nödvändigtvis säger något om huruvida våra val är rätt eller fel. Ibland kommer människors egna rädslor, begränsningar eller längtan med in i det de säger. Kanske såg någon något i mitt val som de själva längtade efter, men inte hade möjlighet eller mod att välja just då.

Men det gjorde inte mitt val fel. Och kanske är det en viktig del av att våga lyssna inåt – att förstå att det som känns rätt för oss inte alltid kommer att förstås av andra.

Ju mer jag gav mig själv utrymme att känna det som kom, acceptera att jag inte hade alla svar och ändå försöka ha tillit, desto mer började något annat visa sig. Inte på en gång. Men lite i taget. Nya tankar. Nya möjligheter. Nya vägar som jag inte hade kunnat se innan jag vågade lämna den gamla.

Och någonstans längs vägen började jag känna att livet faktiskt kunde få vara bättre på den här vägen än den jag hade lämnat. Det var inte för att jag hade haft en perfekt plan. Det var för att jag hade vågat ta det första steget.

Jag tror att det är någonstans där vi behöver våga lita på det vi redan vet. Den där djupare känslan som kanske inte alltid kan förklara sig, men som ändå säger något. Det här känns rätt. Eller kanske ännu tydligare: Det här känns inte längre rätt. Och ibland är det faktiskt allt vi behöver veta för att börja.

Från dagens morgonpromenad efter att ha lämnat barnen på skolan. En kaffe, morgonsol och en småstad som sakta börjar komma till liv - ett steg i taget. Som jag njuter av dessa stunder.

Att ta ett steg ut i det okända kan kännas både läskigt och osäkert. Vi vet inte vad som väntar och det är helt naturligt att en del av oss vill hålla kvar i det välbekanta en stund till. Men jag tror att mycket av det vi längtar efter finns på andra sidan av just den osäkerheten.

Inte för att allt automatiskt kommer att bli precis som vi hoppas, utan för att vi först när vi vågar börja gå får möjlighet att upptäcka vad som faktiskt väntar. Ibland tänker jag att vi människor är så vana vid att försöka kontrollera. Vi tänker, analyserar, planerar och försöker lösa saker innan de ens har hänt. Som om det är vårt jobb att hela tiden ligga steget före för att se till att livet inte faller samman.

Och jag kan verkligen känna igen det hos mig själv.

Men samtidigt som vi försöker tänka ut nästa steg kan vi missa det som händer just nu. Vi glömmer kanske att stanna upp och känna att vi faktiskt är här. Att livet pågår medan vi försöker komma på hur det ska bli. För kanske är det inte meningen att vi ska veta allt. Kanske är en del av livet att gå utan att se hela vägen framför sig. Att ta ett steg, se vad som händer och sedan ta nästa och inte jämföra med någon annan - allas resa är unik!

Det finns något väldigt befriande i den tanken.

Att jag inte behöver ha hela planen klar. Att jag inte behöver veta exakt hur allting kommer att lösa sig. Jag behöver bara lyssna, känna efter och våga ta det steg som känns rätt just nu. Och kanske är det också där jag har hittat något jag tycker väldigt mycket om med livet – känslan av att vara på väg någonstans, samtidigt som jag är djupt tacksam för där jag är.

Att få längta efter något mer utan att känna att det jag har idag inte räcker. Att saker inte måste bli på ett visst sätt för jag vet att allting är okej och att allting löser sig. Att få drömma om nästa kapitel och samtidigt vara närvarande i det som faktiskt pågår. Att vara på väg, men inte ha bråttom.

Det känns som en ganska fin plats att få befinna sig på.

Kanske behöver vi inte alltid veta vart vägen leder. Kanske behöver vi bara våga ta nästa steg och lita på att vägen visar sig medan vi går. 🤍