Att längta efter mer, utan att glömma allt det fina som redan finns

Det finns något fint i att våga längta. Att ha drömmar, visioner och en känsla av att det finns mer man vill uppleva, skapa och växa in i. Jag tror att mycket av det som driver oss framåt i livet är just den där längtan. En stilla, ibland ganska stark, känsla av att vilja något mer. Men ibland tror jag också att vi glömmer bort att stanna upp längs vägen. Att vi blir så fokuserade på vart vi är på väg att vi nästan missar allt det fina som faktiskt finns här och nu. Vi tänker att vi ska känna oss mer nöjda när vi nått nästa mål, när företaget vuxit lite till, när vi kommit lite längre eller när livet ser ut på ett visst sätt.

Men tänk om vi kan få längta efter mer, utan att för den sakens skull känna att det vi har idag är mindre värdefullt? Tänk om vi kan vara både stolta över var vi befinner oss och samtidigt drömma om något annat? Jag tror att det är en balans jag själv försöker hitta, om och om igen.

Att inte vara där man vill vara, betyder inte att man är efter

För mig handlar livet till stor del om att våga drömma och sträva efter det man längtar efter. Att inte begränsa sig själv för mycket, att våga testa och att faktiskt ge sina drömmar en chans.

Men det handlar också om att förstå att mitt värde inte är beroende av hur långt jag har kommit. Jag behöver inte ha förverkligat alla mina drömmar för att vara tillräcklig. Jag behöver inte ha ett färdigt företag, nått alla mina mål eller ha livet precis så som jag föreställt mig för att känna att jag är värd någonting.

Det är så lätt att blanda ihop prestation med självvärde. Att tro att vi blir lite mer värdefulla när vi lyckas, och lite mindre värda när vi inte riktigt är där ännu. Men vårt värde förändras inte beroende på hur mycket vi åstadkommer. Vi är lika mycket värda under de perioder då vi bygger upp något, försöker hitta vår väg, gör misstag eller känner oss osäkra, som under de perioder då allt känns lättare och vi får skörda frukten av vårt arbete.

Det är någonting jag tror att vi behöver påminna oss själva om lite oftare.

Jämförelsen som så lätt smyger sig in

Jag tror att vi alla jämför oss emellanåt. Jag gör det också. Det är så lätt att titta på någon annan och tänka att de verkar ha kommit längre, att deras företag växer snabbare, att de vågar mer eller att de redan har skapat det man själv drömmer om.

Och plötsligt börjar man ifrågasätta sin egen väg. Är jag tillräckligt bra? Gör jag tillräckligt mycket? Borde jag ha kommit längre vid det här laget?

Men det vi så lätt glömmer är att vi aldrig ser hela bilden av någon annans liv. Vi ser glimtar, resultat och sådant som någon väljer att dela. Vi ser sällan alla tvivel, motgångar, tårar, omvägar eller de dagar då även den personen kanske känner sig långt ifrån där den vill vara.

Och framför allt: vi har inte samma förutsättningar.

Vi har olika liv, olika tempo, olika resurser och olika saker vi behöver ta hänsyn till. Ju mer jag försöker fokusera på min egen väg, mina egna förutsättningar och det jag faktiskt vill skapa, desto bättre mår jag. Jag försöker påminna mig själv om att jag inte är efter bara för att någon annan verkar ha kommit längre.

Mitt liv är inte en tävling. Och det finns ingen anledning att låta någon annans framgång ta ifrån mig glädjen i min egen utveckling.

För även när vi når våra drömmar kommer nya tvivel

Något jag tycker är viktigt att komma ihåg är att känslan av att inte riktigt vara där man vill vara kanske inte försvinner bara för att man når ett mål. Även när vi lyckas kan det finnas en rädsla för att förlora det vi byggt upp. En osäkerhet kring om det är tillräckligt bra. En längtan efter nästa steg.

Det kommer alltid att finnas någonting mer att sträva efter, någonting nytt att lära sig eller någonting som kan kännas lite osäkert.

Och det är kanske just därför det är så viktigt att lära sig att vara närvarande i det liv vi lever just nu. Att inte skjuta upp känslan av att vara nöjd, trygg eller stolt till en framtid som hela tiden flyttar sig framåt.

För om vi alltid väntar på att allt ska vara perfekt innan vi tillåter oss själva att känna tacksamhet, finns det en risk att vi aldrig riktigt gör det.

Tacksamhet, men inte den forcerade sorten

Jag tror mycket på tacksamhet. Men inte på den där forcerade tacksamheten där man känner att man måste vara positiv, även när någonting faktiskt gör ont.

Livet är inte alltid enkelt. Det finns perioder av oro, sorg, frustration och besvikelse. Och ibland behöver de känslorna få finnas precis som de är.

Vi behöver inte förminska det som känns svårt genom att direkt försöka hitta någonting positivt i det. Men jag tror att det går att låta två saker vara sanna samtidigt. Att någonting kan vara svårt, och att det ändå finns små saker att vara tacksam för. Kanske är det en kopp kaffe i stillhet på morgonen genom en period av ovisshet. En stund i soffan med en filt trots att dagen inte blev som du hade tänkt. Ett tänt doftljus som får rummet att kännas lite mjukare när världen runt omkring dig snurrar på snabbt. Ett samtal med någon man tycker om. Eller bara känslan av att få stanna upp och andas en stund oavsett var du befinner dig.

Det behöver inte vara stort.

För mig handlar tacksamhet mer om att försiktigt rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt finns, än att försöka övertyga mig själv om att allt är bra.

Upptäck våra fantastiska doftljus i vår webshop, handgjorda och skapta med omsorg - för ett långsammare liv. 🤍 Besök webshop här!

Att påminna mig själv om hur långt jag faktiskt har kommit

När jag tänker på mitt eget företag känner jag att det här blir väldigt tydligt.

Jag är inte alls där jag drömmer om att vara ännu. Det finns så mycket jag vill utveckla, skapa och åstadkomma. Ibland kan jag känna en frustration över att saker inte går så snabbt som jag önskar. Men när jag stannar upp och ser tillbaka inser jag också hur långt jag faktiskt har kommit. Det var inte alltför länge sedan jag hade noll doftljus, inga återförsäljare och inget intresse. Allt jag drömmer om idag började någonstans där.

Med en idé. Med en längtan. Med små steg och en vilja att försöka.

Och även om jag fortfarande har en lång väg kvar, så är jag inte kvar på samma plats som då. Det är någonting jag vill bli bättre på att uppskatta. Att inte bara blicka framåt, utan också våga se tillbaka och känna stolthet över det jag redan har gjort. För varje litet steg räknas. Även de steg som ingen annan ser.

Det är de små sakerna som förändrar något

Jag tror inte alltid att förändring behöver vara dramatisk. Ibland tänker vi att vi måste göra stora saker för att komma någonstans, men ofta är det de små, återkommande handlingarna som faktiskt gör skillnad.

Att våga posta det där inlägget, även om det känns lite läskigt (även om någon annan skulle döma). Att testa en idé som man inte vet om den kommer att fungera (och tillåta sig själv att göra om om det behövs). Att ta en stund varje morgon för att landa i sig själv och påminna sig om vad man vill. Att fortsätta, även när det går långsamt.

Att våga göra misstag och inte låta rädslan för att bli dömd hindra en från att försöka.

Det behöver inte vara perfekt. Det behöver inte vara stort. Det behöver bara vara någonting. För mig är det viktigaste att inte helt stanna upp i rädslan eller tvivlet. Att fortsätta röra mig i riktning mot det jag längtar efter, samtidigt som jag tillåter mig själv att vara människa längs vägen.

Vi måste våga göra bort oss ibland. Våga testa. Våga vara nybörjare. Våga misslyckas. Det är så mycket av livet som faktiskt händer först när vi vågar.

Du får vara precis där du är, och ändå längta efter mer

Kanske är det här den viktigaste påminnelsen jag vill ge, både till mig själv och till dig som läser:

Du behöver inte välja mellan att vara tacksam för ditt liv och att drömma om ett annat.

Du får vara stolt över det du har skapat, även om du inte är färdig.

Du får längta efter mer, utan att vara otacksam.

Du får känna dig osäker, utan att det betyder att du är på fel väg.

Du får ta det långsamt, utan att det betyder att du inte gör tillräckligt.

Och du behöver aldrig jämföra ditt värde med någon annans framgång.

Kanske kan vi försöka möta oss själva med lite mer tålamod. Påminna oss om att livet inte bara handlar om att nå fram, utan också om allt vi får uppleva medan vi är på väg.

Att våga drömma, men också våga landa. Att fortsätta växa, men inte glömma att uppskatta den vi redan är.

Så kanske kan du idag stanna upp en liten stund. Tända ett ljus, ta ett djupt andetag och fråga dig själv:

Vad längtar jag efter, och vad i mitt liv just nu är jag faktiskt tacksam för?

Båda svaren får finnas.

Och du behöver inte vara någon annanstans för att ditt liv ska vara värdefullt. 🤍 Att längta efter mer, utan att glömma allt det fina som redan finns.