Det vi ger vår uppmärksamhet till får mer plats

Jag har tänkt mycket på hur mycket av våra liv som faktiskt formas av det vi väljer att rikta vår uppmärksamhet mot. Inte på ett sådant sätt att vi kan tänka bort det svåra eller skapa oss ett perfekt liv bara genom att tänka positivt. Livet fungerar inte så. Det kommer alltid att finnas saker vi inte kan påverka. Människor som säger eller gör sådant vi inte förstår. Besvikelser, förluster, orättvisor och dagar som blir helt annorlunda än vi hade tänkt oss. Men jag tror att det finns något annat vi faktiskt har mycket mer makt över än vi kanske tror. Vårt fokus. Jag har själv fått lära mig det här många gånger om.

Under en stor del av mitt liv var mitt naturliga sätt att möta världen att försöka ha kontroll. Jag planerade, analyserade och tänkte flera steg framåt. Jag kände ofta in vad andra behövde och ville undvika att någon skulle bli besviken eller att det skulle uppstå dålig stämning. Jag var en people pleaser. Mycket av mina beslut kom, utan att jag riktigt förstod det då, ur rädsla. Vad händer om någon blir arg? Tänk om någon blir besviken? Tänk om jag gör fel? Så jag analyserade. Tänkte ett varv till. Försökte förstå andra människor, förutse deras reaktioner och kontrollera sådant som egentligen aldrig låg i min kontroll.

Det tog mycket energi.

Länge trodde jag att det var så man skapade trygghet. Att om jag bara tänkte tillräckligt mycket, planerade tillräckligt noggrant och försökte vara tillräckligt förstående skulle jag kunna undvika det som gjorde ont.

Men livet fungerar inte riktigt så. Det går inte att tänka sig fram till ett liv där ingenting oväntat händer. Vi kan inte göra alla människor nöjda och vi kan inte kontrollera allt som ligger utanför oss själva.

När vi börjar lägga märke till vart vår uppmärksamhet går

Något började förändras när jag långsamt började lyssna mer på mig själv. Inte bara på mina tankar, utan också på det jag kände. Vad gav mig energi? Vad gjorde mig glad? Vad längtade jag efter? Vad kändes faktiskt viktigt för mig? Jag började också lägga märke till hur ofta mina tankar fastnade i sådant som redan hade hänt. Ett samtal som inte blivit som jag önskat. Någon som sagt något. Något jag själv borde ha sagt annorlunda. Idag händer det fortfarande ibland. Men skillnaden är att jag snabbare kan upptäcka vad som håller på att hända.

Är det här verkligen där jag vill lägga min energi?

Ofta är svaret nej.

Inte för att det som hände inte spelar någon roll. Inte för att mina känslor inte är viktiga. Utan för att jag har börjat förstå att min uppmärksamhet är värdefull.

Det vi ger vår uppmärksamhet till får mer plats

Jag har märkt en så tydlig skillnad i mig själv när jag medvetet flyttar mitt fokus. Om jag fastnar i negativa tankar kan jag stanna upp och fråga: Vad fungerar faktiskt bra just nu? Vad är jag tacksam för? Vad känns fint i mitt liv? Vad längtar jag efter? Vad vill jag skapa? Vilka människor får mig att känna mig som mig själv?

Och ofta händer något enkelt. Känslan förändras. Inte alltid för att problemet försvinner, utan för att jag inte längre ger problemet hela rummet.

Jag börjar lägga märke till det fina. Det som fungerar. Det jag älskar. Det som fortfarande finns. Det vi återkommer till börjar ta mer plats i vårt medvetande. Men jag tror att det finns en viktig nyans här.

Det handlar inte om att tänka positivt hela tiden

Att rikta sin uppmärksamhet betyder inte att vi ska trycka undan det som gör ont. Ibland behöver vi faktiskt göra precis tvärtom. Våga rikta uppmärksamheten mot det som skaver. Mot den del av oss som är rädd. Den del som skäms. Den del som fortfarande bär på något gammalt. Den del som ibland reagerar på sätt vi själva inte är stolta över.

Jag tror att många av oss har lärt oss att försöka fixa de delar av oss själva som vi förknippar med skam. Dölja dem. Förändra dem. Se till att ingen annan får se.

Jag har själv spenderat en stor del av mitt liv med att försöka göra just det. Men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att de här delarna inte behöver vara något farligt.

Jag kan ha rädsla i mig utan att vara en rädd människa.

Jag kan reagera med ilska utan att vara en arg människa.

Jag kan ha beteendemönster jag inte är stolt över utan att de säger något om mitt värde.

Jag kan ångra saker jag har gjort eller sagt utan att behöva göra skammen till en identitet.

Vi kan låta flera sidor av oss själva finnas samtidigt.

Det tunga får finnas. Och det ljusa.

Rädslan kan finnas. Och tryggheten.

Sorgen kan finnas. Och tacksamheten.

Det ena behöver inte göra det andra mindre sant. För mig har självkärlek därför inte handlat om att älska varje del av mig själv eller tycka att allt jag gör är bra. Det har mer handlat om att kunna möta även de delar av mig som känns svåra utan att överge mig själv.

Att kunna säga:

Jag ser att du finns.

Jag förstår kanske varför du reagerar så här.

Du behöver inte försvinna.

Men du behöver inte heller styra mitt liv.

Kanske är det där en viktig del av läkningen. Att låta det som gör ont bli hört utan att låta det definiera vilka vi är.

Upptäck våra doftljus här, skapta för hand och med omsorg för ett långsammare liv.

Att skapa utrymme för att höra oss själva

Och kanske är det just därför jag tror så mycket på vikten av stillhet. För det är svårt att höra sig själv när vi hela tiden är uppkopplade. När tempot är högt, när nästa sak alltid väntar och när vår uppmärksamhet hela tiden dras utåt. Vi behöver stunder där ingenting behöver presteras.

Stunder där vi får landa.

Andas.

Känna efter.

Lyssna.

Det är också en stor del av anledningen till att vi skapade Candles by de Rosche. Vår filosofi bygger på en enkel tanke: att ju mer vi skapar stunder av stillhet och väljer att lyssna inåt, desto mer möjlighet ger vi oss själva att växa och hitta tillbaka till vårt självvärde.

För när vi faktiskt stannar upp och riktar uppmärksamheten mot oss själva kan någonting viktigt och vackert börja hända. Vi börjar mjukna. Kroppen får möjlighet att slappna av. Tankarna kan sakta ner.

Och någonstans där, i stillheten, kan vi börja höra sådant som kanske har varit svårt att höra när livet gått i högt tempo. Vad behöver jag egentligen? Vad känner jag? Vad längtar jag efter? Vad är viktigt för mig?

Och kanske också: Jag är värdefull precis som jag är.

Det är svårt att känna den kontakten med sig själv när vi aldrig stannar upp. Därför tror vi på kraften i de små ritualerna. Att tända sitt ljus. Lägga undan telefonen. Sätta sig ner en stund. Andas. Och bara vara.

Ljuset förändrar inte livet åt oss. Men det kan hjälpa oss att skapa ett rum där vi får möjlighet att möta oss själva. Ett rum där vi kan lyssna inåt, känna det som finns och påminna oss om det som kanske är lätt att glömma när livet går fort:

Vi behöver inte prestera för att vara värdefulla.

Vad vill du ge ditt liv till?

Ju mer jag har tränat på att lyssna inåt, desto tydligare har det blivit för mig att uppmärksamhet faktiskt är en form av energi. Och energi är begränsad. Så kanske är en viktig fråga inte bara: Vad ska jag göra idag? Utan också: Vad vill jag ge min energi till?

Vilka tankar? Vilka människor? Vilka relationer? Vilka drömmar? Vad vill jag skapa? Vad vill jag att mitt liv ska handla om?

Jag kommer fortfarande att bli rädd ibland. Jag kommer fortfarande att överanalysera. Jag kommer fortfarande att ha dagar då något litet känns väldigt stort. Skillnaden är att jag inte längre tror att jag måste följa varje tanke hela vägen. Jag kan känna det som känns. Lyssna på det som behöver bli hört.

Och sedan välja. Jag kan rikta min uppmärksamhet mot det som ger mig liv, fyller på mig och känns meningsfullt. Och jag kan också, när det behövs, rikta den mot det som gör ont och möta det med nyfikenhet och kärlek.

Utan att låta det ena eller det andra definiera mitt värde.

Vi alla har styrkor och svagheter. Ljus och mörker. Det är en del av att vara människa. Men jag kommer aldrig låta mina svagheter definiera mig. Jag kommer att fortsätta välja ljuset och sanningen om att jag är värdefull precis som jag är. Och det är du också.